finalnote

Något man inte avslutar, någto som hänger över en som ett mörkt moln. Något som görs sig påmint, något som man frågar sig själv "Hur hade det gått egentligen?"  Då man slutligen bestämer sig för att åter ge det en sista chans,, men är det inte en ny början? Kanske det är en orättvis frågeställningen som inte har något konkret svar, liknande "hönan eller ägget". 

Om man ger något en sista chans, och inte får ett önskat resultatet . Har man då misslyckats? 
Om man ger något en ny början, då finns det inget tänkt slut och man har all möjlighet att lyckas med sitt åtagande?

Kankse allt handlar om ens inställning och inget annat, samtidigt finns det en styrka med att identifiera begränsningar.


La Hain - "Det stora är inte att falla, utan att kunna resa sig efter varje fall"

I år är det 4 år sedan Gerorge W. Bush Jr. valdes till ytterligare en mandat period som president. Detta betyder att i år är det återigen är valår i Nord Amerikas Förenta Stater. Inget annat "demokratiskt" val följs av internationell media så som detta. Vilket är förståligt då den inverkan besluten som fattas inom gränserna som bildar USA, påverkar nästan alla politiska och finansiell institutioner på en global nivå. Att det politiska valet på andra sidan Atlanten kan lämna ett avtryck på den inhemska politiska toleransnivån, var för mig inte ens en tanke.

Obama, McCain, demokrat, republikan, 2 namn, 2 politiska agendor, 1 uppenbarhet. Det är första gången vi ser en man stå inför väljarna som president kandidat med en annan etnicitet än någon av sina föregångare.

Har inte satt mig in i valet allt för djupt, men av det som jag har tagit in verkar valet handla om väljarna och deras frågor. Inte om kandidaternas etnicitet. I alla fall i USA där valet hålls. Men det verkar föras en diskussion i Sverige om vi Svenska folket  varit redo för en statsminister med utlänsk härkomst. Det var någon som hade yttrat sig i frågan med åsikten att Svenska foldet inte är redo för en Statsminister med en annan etnicitet. Så frågan jag ställer mig är "Varför inte det?". Är Svenska verkligen folket sådana ögontjänare att vi kan acceptera en skolminister, Ibrahim Baylans, som ansvarar för våra barns utbiildning och valbefinnande. Samt vår integrationsminister, Nyamo Sabuni, som ansvarar för integrationspolitiken men inte som regeringschef?

Mitt svar på den frågan är att jag faktiskt inte vet...

Kom i kontakt med en gammal kursare från Högskolan idag, alltid lika kul och prata med honom. De vanliga artighets fraserna avklaras relativt snabbt och vi lyckas alltid säga dem i mun på vanrandra. Låter ganska komiskt när vi  synkroniserar "Hej, hur mår du? Jo då, jag mår bra" i stereo. Inge av oss påpekar detta fenomen eller avbryter sin del av stero talet hastigt.  Vi avklarade artighets frasen och båda mår bra. Lite mera kallprat och helt plötsligt citerar min vän tydligen mig, då jag frågade:
- "Så hur går det på jobb"
Han svarade:
- "Du vet hur det är, man är gift med jobbet och vänsterprasslar med frun."

Det uttalandet hade jag lagrat långt bak i långtidsminnet, men så fort jag hörde orden så var återfanns det i arbetsminnet igen. Jag skrattade lätt samtidigt som jag inte kunde undgå att mitt uttryck verkligen satt pricken över i:et, denna gång i alla fall.

Efter lite mer intressanta diskussioner och framtids planer så avslutades vårt samtal med ännu en standard fras: 
- "Vi hörs snart igen"

Får hoppas det löst sig med jobbet tills dess, så att han slipper vänsterprassla med sin frun.

Avslutar med ytterligare ett citat med tanke på min oförmåga att ifrågasätta hur en sådan stor summa pengar helt plötsligt kan undvaras som garanti för banker och bolånsinstitut i en global finans kris. När vi har haft ett globalt problem med undernäring i så länge jag kan minnas i alla fall.

"Låt han utan synd kasta den första stenen"