Det berövade barnasinnet...
Barnasinent är något som jag alltid påstått mig ha kvar. Något som jag var säker på aldrig skulle försvinna.
Visst så kan jag fortfarande vara barnslig. Sitta i soffan och titta på Disney filmer med min syster son och vara mer inne i filmen än han.
Men härrom dagen så kom jag till en abrupt insikt om att mitt barnasinne verkligen var borta. Då och då drabbas någon av de gröna bussarna där jag befinner mig ut för en så kallad "utflyktsdag". Bussen stormas av små vilda dagisbarn och två vuxna. Jag brukar vara väl förberedd, höjer volymen på musiken, stirra blint ner i min bok eller morgon tidning. Denna morgonen så hade jag bara musiken att förlita mig på, så jag bestämde mig för att iakta min omgivning.
Jag började med de vuxna, de som fått ansvaret för andras barn. Tyvär fanns det absolut inget intressant med dessa två, de hade verkligen koll på läget. Min blick vandrade vidare, men plötsligt så stannade den. Vid ett av de större leenden jag sett på länge. Det var en av dagis barnen som bara satt i sätet och log, samtidigt som hon stirrade upp i taket på den gröna bussen. Först trodde jag att det var något fel på henne, jag vet att det var en snabb förutfattad mening. Men nu handlar det inte om mina förutfattade meningar. Till slut vände hon sig om och viskade något till sin kompis. Något som jag tyvär inte kunde höra varken för min musik, avståndet mellan oss eller faktumet att hon viskade. Men helt plötsligt fick hon samma leende på sina läppar. De fortsatte fnittra och skoja och såg ut att ha väldigt roligt där i den gröna bussen.
Jag kunde då inte undgå att tänka på en reklam som visas ganska ofta på tv nu. Vars slogan är att ett sjukt barn är fortfarande ett barn med fantasi. Då slog frågan mig om när jag förlorade min förmåga att fantisera mig bort som kompisen hade lyckats göra med hjälp av en enkel viskning?
Jag disskuterade frågan med en kollega under bilfärden från lunchen. Då hon är förälder så visste jag att hon var rätt person att fråga. Hennes svar var att när man börjar skolan och utveckla sig som person (om även en liten sådan). Då får man en ny verklighetsförankring och man kommer in i en ny fas i livet. Detta lät som en mycket bra förklaring, även om jag ville påstå att denna nya verklighetsförankring förmodligen sker på ett väldigt individuellt plan. Med tanke på att det finns vissa som i "vuxen" ålder fortfarande inte kommit lyckats nå dit.
I vilket fall som helst så kommer jag aldrig att glömma dagen då jag på en grön buss kom til insikten att skolan berövat mig mitt barnasinne.
Arbetande kvinnors tystnad...
igår så trillade jag in i en diskussion som hölls på Eftersnack på svt, ämnet handlade om att arbeta som eskort, prostituerad och komplexiteten runt frågan. Jag kom in när en ung tjej, kommer inte ihåg hennes namn men tydligen var hon en Europaparlament kandidat, lyfta fram det feministiska synsättet på prostitution. Hon gav intrycket att vara fanatisk i sin övertygelse om att den svenska synen och lagstiftningen angående prostitution var en bra bit på vägen. Dock kunde lagstiftningen bli bättre om den skärptes så att sex köparna fick hårdare straff i form av fängelse och inte bara böter. Hon hade en liksinnad politiskt engagerad ung tjej vid sin sida, som emellanåt tittade upp på henne med stora beundrar ögon. Som i sitt argument inte heller kunde dölja det faktum att hennes övertygelse om att prostitution inte på något sätt kan ses som ett arbete där man skattar och har fack förbund. Det senare med tanke på Tysklands lagstiftning som möjliggör just detta.
Jag började bli irriterad på hela diskussionen, men då klev hon fram, Maria Abrahamsson. Hon talade med ett lugn, en mognad, erfarenhet och med en insikt som de två tidigare deltagarna saknat. Hon bakade in sitt eget ställningstagande i sitt argument, samtidigt som hon påvisade att kanske hennes egen åsikt i frågan inte var den rätta. Diskussionen blev direkt mer levande, mitt intresse återigen fångat. Men tyvär så avbröt en av fanatikerna henne med slagords liknande argument för kvinnans rätt att inte bli utnyttjad i ett mansdominerat samhälle. Där hon sälja sin kropp för en mans njutning. Maria lyckades på ett nobelt sätt få tillbaka luften som så abrupt tagits från henne för att lyfta fram sin poäng. Det kom snabbt ett motargument om att de kvinnor som hamnar i prostitution är offer, då log Maria. För nu hade hennes motpart fallit i fällan och sagt just det som hon ville undivka att säga, offer. Maria manade på att de kvinnorna som faktiskt väljer detta av fri vilja blir sedda som offer när de faktiskt gjort ett eget val.
Om man läser Marias artickel "Damen i baren minns jag tydligt" i SvD, så kan man ju dra slutsattsen att hon åtmindstone vid ett tillfälle kommit i kontakt med en kvinna som gjort detta val. Däremot gav fanatiker inte intrycket av att se världen och verkligheten, utan bara statistik. Ett motargument från en av dem var på färsk statistik från BRÅ, som hon uttryckte det. Men alla som arbetat med statistik vet att kan få statistiken att berätta den historia man vill förmedla.
Detta med eskort och prostitution är en mycket komplex och svår fråga. Särskilt i Sverige där vi tyvär ser allt i svart eller vit. Vi lyckas missa en eventuell gråzon eller det färgspektrum som kallas verkligheten. Det var en tjej som deltog som påpekade just detta. Hon sa något som jag vill citerar för att avsluta detta inlägg och det lyder:
- "Det är konstigt att i en diskussion om prostitution eller skort, att det inte finns någon som är här som arbetar som det"
Kanske är det för att vi på förhand dömer dessa individer för ett medvetet val de gjort. En dom som förmodligen hade raserat deras vardagiga liv om de öppet talat om det. Detta innebär nog att vi även i framtiden kommer fortsätta denna diskussion med de arbetande kvinnornas tystnad...
Goda gärningars besvikelser....
Inte för att låta självgod, men jag försöker sträcka ut min hjälpande hand då jag inser att någon är i behov den. Eller om någon rent av ber om min hjälp. För vissa villkorslöst och för andra ges hjälp på prov. Med icke vilkorslös hjälp menar jag inte att det finns en förhoppning att gottgöras på något vis. Mer att man kanske är lite extra observant om hur personen man tidigare bistått hjälp, när den får möjligheten att hjälpa någon annan eller en själv. För det går inte att sticka under stolen med det tyvär finns dem som utnyttjat människors välvilja för sin egen vinnings skull.
Jag har fått höra tomma löften, som ibland infriats men oftast inte, om hur någon som fått min hjälp ska ge tillbaka. Men hjälper man verkligen en familjemedlem, vän, bekant eller främling bara för att man i slutändan skall få något i gengäld? Finns man inte där för att man vill se den man hjälper komma ur en situation eller åtmindstone underlätta den? Men vad händer när man känner att den man hjälper utnyttjar en?
Att vara där för någon som behöver ens hjälp kan ibland innebära en känsla av besvikelse än en känsla av tillfredsställelse som en gärning borde ha. När man kommer till insikten att någon man hjälpt utnyttjat ens välvilja, då kan man inte bli arg och frustrerad. Använd insikten för att inte finna dig i en liknande situation, samtidigt som man inte får bli avskräckt ifrån att återigen hjälpa en medmänniska, känd eller okänd, om så skulle behövas.
Vet inte hur jag ska avsluta denna reflektion, men vi gör så här. Jag frågade någon som fanns där för mig när bokstavligen ingen annan fanns tillgänglig. Svaret jag fick är nog en bra sammanfattning på min reflektion:
"När du i en situation finner att du har möjligheten att hjälpa någon så som jag hjälpt dig. Glöm då inte att det en gång var du som var i behov av en hjälpande gärning och gör så som jag gjort för dig".
Den övergivna diskussionen...
Jag fann mig själv nyligen i en diskussion som fick mig att inse att ibland är det inte så lätt att sätta sig in i en främande situatuion. Jag kommer inte ihåg hur eller om vad diskussionen började men vi kom in på ämnet om den personliga identiteten. Då jag anser att jag har getts fördelen att kunna indetifiera mig med två kulturer, två etniciteter, två infallsvinklar, ja 2 av mycket som präglar mig som människa och som speglar min identitet så försökte jag förmedla detta i mitt resonemang.
I mitt liv så har jag mött på människor på båda sidor av mitt etniska arv, som inte kunnat acceptera att jag är just den jag är, en blandning mellan två kulturer. Detta var något jag insåg tidigt, samtidigt lärde jag mig att det var jag som hade ett övertag. Ett övertag i form av att jag fått en viss insyn i två olika kulturer och använda denna insyn som referensramar undet min uppväxt. Denna erfarenhet försökte jag i mitt resonemang förmedla , men utan lycka. Svaret jag fick var att jag inte alls skulle försöka söka efter mina rötter för att hitta mig själv. Detta baserat på att vi bara är en ras, homo sapiens sapiens. Det stämmer att vi är en ras, men vår etnicitet är det som skiljer oss människor åt. Etniciteten i form av geografisk placering, kulturella arv och förhållande sätt till samhället. Detta kunde inte förmedlas, baserat på mina personliga erfarenheter, eller tas emot av min motpart så jag föll tillbaka till ord jag lärt mig använda när det inte går att vinna eller ge mer mark; OKEJ. Därmed var diskussionen övergiven, för alla liknelser, eller påståenden från min motart möttes bara med ett OKEJ.
Efteråt började jag reflektera över vårt samtal och ställde mig frågan. Är det rätt att låta någon vara övertygad om att de har rätt i en fråga som man vet att de inte kan relatera till? I detta fall så var det min motpart med ett etnisk arv som försökte övertyga mig att jag var fel ute då jag identifiera mig med båda mina etniska kulturella arv. Ibland är det lättare att låta någon leva i sin lilla bubbla, än att försöka vidga deras vyer. Jag vet vad jag fått gå igenom både med mig själv och med andra p.g.a. att jag har just 2 etniska bakgrunder, men i slutändan så kan man kan ju inte ändra hela världen...