Det berövade barnasinnet...

Barnasinent är något som jag alltid påstått mig ha kvar. Något som jag var säker på aldrig skulle försvinna. 
Visst så kan jag fortfarande vara barnslig. Sitta i soffan och titta på Disney filmer  med min syster son och vara mer inne i filmen än han. 

Men härrom dagen så kom jag till en abrupt insikt om att mitt barnasinne verkligen var borta. Då och då drabbas någon av de gröna bussarna där jag befinner mig ut för en så kallad "utflyktsdag". Bussen stormas av små vilda dagisbarn och två vuxna. Jag brukar vara väl förberedd, höjer volymen på musiken, stirra blint ner i min bok eller morgon tidning.  Denna morgonen så hade jag bara musiken att förlita mig på, så jag bestämde mig för att iakta min omgivning.

Jag började med de vuxna, de som fått ansvaret för andras barn. Tyvär fanns det absolut inget intressant med dessa två, de hade verkligen koll på läget. Min blick vandrade vidare, men plötsligt så stannade den. Vid ett av de större leenden jag sett på länge. Det var en av dagis barnen som bara satt i sätet och log, samtidigt som hon stirrade upp i taket på den gröna bussen. Först trodde jag att det var något fel på henne, jag vet att det var en snabb förutfattad mening. Men nu handlar det inte om mina förutfattade meningar. Till slut vände hon sig om och viskade något till sin kompis. Något som jag tyvär inte kunde höra varken för min musik, avståndet mellan oss eller faktumet att hon viskade. Men helt plötsligt fick hon samma leende på sina läppar. De fortsatte fnittra och skoja och såg ut att ha väldigt roligt där i den gröna bussen.

Jag kunde då inte undgå att tänka på en reklam som visas ganska ofta på tv nu. Vars slogan är att ett sjukt barn är fortfarande ett barn med fantasi. Då slog frågan mig om när jag förlorade min förmåga att fantisera mig bort som kompisen hade lyckats göra med hjälp av en enkel viskning?

Jag disskuterade frågan med en kollega under bilfärden från lunchen. Då hon är förälder så visste jag att hon var rätt person att fråga. Hennes svar var att när man börjar skolan och utveckla sig som person (om även en liten sådan). Då får man en ny verklighetsförankring och man kommer in i en ny fas i livet. Detta lät som en mycket bra förklaring, även om jag ville påstå att denna nya verklighetsförankring förmodligen sker på ett väldigt individuellt plan. Med tanke på att det finns vissa som i "vuxen" ålder fortfarande inte kommit lyckats nå dit. 

I vilket fall som helst så kommer jag aldrig att glömma dagen då jag på en grön buss kom til insikten att skolan berövat mig mitt barnasinne.

Arbetande kvinnors tystnad...

igår så trillade jag in i en diskussion som hölls på Eftersnack på svt, ämnet handlade om att arbeta som eskort, prostituerad och komplexiteten runt frågan. Jag kom in när en ung tjej, kommer inte ihåg hennes namn men tydligen var hon en Europaparlament kandidat, lyfta fram det feministiska synsättet på prostitution. Hon gav intrycket att vara fanatisk i sin övertygelse om att den svenska synen och lagstiftningen angående prostitution var en bra bit på vägen. Dock kunde lagstiftningen bli bättre om den skärptes så att sex köparna fick hårdare straff i form av fängelse och inte bara böter. Hon hade en liksinnad politiskt engagerad ung tjej vid sin sida, som emellanåt tittade upp på henne med stora beundrar ögon. Som i sitt argument inte heller kunde dölja det faktum att hennes övertygelse om att prostitution inte på något sätt kan ses som ett arbete där man skattar och har fack förbund. Det senare med tanke på Tysklands lagstiftning som möjliggör just detta.

Jag började bli irriterad på hela diskussionen, men då klev hon fram, Maria Abrahamsson. Hon talade med ett lugn, en mognad, erfarenhet och med en insikt som de två tidigare deltagarna saknat. Hon bakade in sitt eget ställningstagande i sitt argument, samtidigt som hon påvisade att kanske hennes egen åsikt i frågan inte var den rätta. Diskussionen blev direkt mer levande, mitt intresse återigen fångat. Men tyvär så avbröt en av fanatikerna henne med slagords liknande argument för kvinnans rätt att inte bli utnyttjad i ett mansdominerat samhälle. Där hon sälja sin kropp för en mans njutning. Maria lyckades på ett nobelt sätt få tillbaka luften som så abrupt tagits från henne för att lyfta fram sin poäng. Det kom snabbt ett motargument om att de kvinnor som hamnar i prostitution är offer, då log Maria. För nu hade hennes motpart fallit i fällan och sagt just det som hon ville undivka att säga, offer. Maria manade på att de kvinnorna som faktiskt väljer detta av fri vilja blir sedda som offer när de faktiskt gjort ett eget val. 

Om man läser Marias artickel "Damen i baren minns jag tydligt" i SvD, så kan man ju dra slutsattsen att hon åtmindstone vid ett tillfälle kommit i kontakt med en kvinna som gjort detta val. Däremot gav fanatiker inte intrycket av att se världen och  verkligheten, utan bara statistik. Ett motargument från en av dem var på färsk statistik från BRÅ, som hon uttryckte det. Men alla som arbetat med statistik vet att  kan få statistiken att berätta den historia man vill förmedla.

Detta med eskort och prostitution är en mycket komplex och svår fråga. Särskilt i Sverige där vi tyvär ser allt i svart eller vit. Vi lyckas missa en eventuell gråzon eller det färgspektrum som kallas verkligheten. Det var en tjej som deltog som påpekade just detta. Hon sa något som jag vill citerar för att avsluta detta inlägg och det lyder: 
- "Det är konstigt att i en diskussion om prostitution eller skort, att det inte finns någon som är här som arbetar som det"

Kanske är det för att vi på förhand dömer dessa individer för ett medvetet val de gjort. En dom som förmodligen hade raserat deras vardagiga liv om de öppet talat om det. Detta innebär nog att vi även i framtiden kommer fortsätta denna diskussion med de arbetande kvinnornas tystnad...

Goda gärningars besvikelser....

Inte för att låta självgod, men jag försöker sträcka ut min hjälpande hand då jag inser att någon är i behov den. Eller om någon rent av ber om min hjälp. För vissa villkorslöst och för andra ges hjälp på prov. Med icke vilkorslös hjälp menar jag inte att det finns en förhoppning att  gottgöras på något vis. Mer att man kanske är lite extra observant om hur personen man tidigare bistått hjälp, när den får möjligheten att hjälpa någon annan eller en själv. För det går inte att sticka under stolen med det tyvär finns dem som utnyttjat människors välvilja för sin egen vinnings skull.

Jag har fått höra tomma löften, som ibland infriats men oftast inte, om hur någon som fått min hjälp ska ge tillbaka. Men hjälper man verkligen en familjemedlem, vän, bekant eller främling bara för att man i slutändan skall få något i gengäld? Finns man inte där för att man vill se den man hjälper komma ur en situation eller åtmindstone underlätta den? Men vad händer när man känner att den man hjälper utnyttjar en?

Att vara där för någon som behöver ens hjälp kan ibland innebära en känsla av besvikelse än en känsla av tillfredsställelse som en gärning borde ha. När man kommer till insikten att någon man hjälpt utnyttjat ens välvilja, då kan man inte bli arg och frustrerad. Använd insikten för att inte finna dig i en liknande situation, samtidigt som man inte får bli avskräckt ifrån att återigen hjälpa en medmänniska, känd eller okänd, om så skulle behövas.

Vet inte hur jag ska avsluta denna reflektion, men vi gör så här. Jag frågade någon som fanns där för mig när bokstavligen ingen annan fanns tillgänglig. Svaret jag fick är nog en bra sammanfattning på min reflektion: 

"När du i en situation finner att du har möjligheten att hjälpa någon så som jag hjälpt dig. Glöm då inte att det en gång var du som var i behov av en hjälpande gärning och gör så som jag gjort för dig".

Den övergivna diskussionen...

Jag fann mig själv nyligen i en diskussion som fick mig att inse att ibland är det inte så lätt att sätta sig in i en främande situatuion. Jag kommer inte ihåg hur eller om vad diskussionen började men vi kom in på ämnet om den personliga identiteten. Då jag anser att jag har getts fördelen att kunna indetifiera mig med två kulturer, två etniciteter, två infallsvinklar, ja 2 av mycket som präglar mig som människa och som speglar min identitet så försökte jag förmedla detta i mitt resonemang. 

I mitt liv så har jag mött på människor på båda sidor av mitt etniska arv, som inte kunnat acceptera att jag är just den jag är, en blandning mellan två kulturer. Detta var något jag insåg tidigt, samtidigt lärde jag mig att det var jag som hade ett övertag. Ett övertag i form av att jag fått en viss insyn i två olika kulturer och använda denna insyn som referensramar undet min uppväxt. Denna erfarenhet försökte jag i mitt resonemang förmedla , men utan lycka. Svaret jag fick var att jag inte alls skulle försöka söka efter mina rötter för att hitta mig själv. Detta baserat på att vi bara är en ras, homo sapiens sapiens. Det stämmer att vi är en ras, men vår etnicitet är det som skiljer oss människor åt. Etniciteten i form av geografisk placering, kulturella arv och förhållande sätt till samhället. Detta kunde inte förmedlas, baserat på mina personliga erfarenheter, eller tas emot av min motpart så jag föll tillbaka till ord jag lärt mig använda när det inte går att vinna eller ge mer mark; OKEJ. Därmed var diskussionen övergiven, för alla liknelser, eller påståenden från min motart möttes bara med ett OKEJ.

Efteråt började jag reflektera över vårt samtal och ställde mig frågan. Är det rätt att låta någon vara övertygad om att de  har rätt i en fråga som man vet att de inte kan relatera till? I detta fall så var det min motpart med ett etnisk arv som försökte övertyga mig att jag var fel ute då jag identifiera mig med båda mina etniska kulturella arv. Ibland är det lättare att låta någon leva i sin lilla bubbla, än att försöka vidga deras vyer. Jag vet vad jag fått gå igenom både med mig själv och med andra p.g.a. att jag har just 2 etniska bakgrunder, men i slutändan så kan man kan ju inte ändra hela världen...







Livets goda....

Ibland måsta man stanna upp och ta sig tiden och "njuta av livets goda". Alla har vi hört någon säga det, alla har vi sagt det. Men allt för sällan så delas det med av vad just livets goda är, men här är något från min bok av livets goda.

Om det var något som min morfar förde över till mig så var det definitivt finsmakeriet. Hans förkärlek till Stilton ost, kex och ett gott vin lever vidare genom mig idag. Så när jag besökte min mamma fick jag en English Blue Stilton ost, som fick sällskap av lite fikon marmelad, vindruvor och kex. Tyvär hade jag inte mage nog att ta en av hennes finare Amarone viner, så vin lös begav jag mig hem. Väl hemma insåg jag att det fanns en liten slurk kvar at min Plantation Rom från Jamaica som visade sig passa ypperligt till min planerade smakupplevelse.

Så när man känner att man behöver det där lilla av livets goda. Hitta då det där som smälter å tungan, det där som man inte förtär varje dag och bara njut av smakupplevelsen. Sannerligen en av livets goda!!!!


Regnbågs fiasko....

Efter påtyckningar från kollegor och vänner, eller kanske jag borde säga kollega och vän så var det dags igen för finalnote. Men framför allt så läste jag något i tidningen idag på väg till jobbet som fick mig att tänka till.

Regnbågs- uttryck är något som under en lång tid flurerat inom media och som på senare tid blivit ett mer och mer vanligt inom vardagstalet. Regsnbågsrörelsen har länge försökt etablera sig inom det "öppna" samhället som en accepterad minoritet. Där man med hjälp av diverse organisationer, festivaler, dekaler och andra medel synliggör sin homosexuella läggning.

Min personliga åsikt kommer jag inte gå in på, men en artikel i Metro tog idag upp storyn om en förskola för så kallade regnbågsbarn. En kommentar i artikeln som startade tankeprocessen var att man med regnbågsförskolorna slapp jobbiga diskussioner eller situationer om ämnet då alla är liksinnade. Första tanken var att att vill undvika diskussioner eller situationer som kan bli aviga så isolera man sina så kallade regnågsbarn från icke regnbågsfamiljer? 

En minoritet som inte har accepterats, som faktiskt fortfarande inte accepteras av det "öppna" samhället, tycker det är bra och OK att isolera sina barn eller familjer för att skydda dem. Då borde det vara OK för mig att säga att jag inte vill att mina barn ska gå på en förskola, ett dagis, en skola, äta på en restaurang där regnbågsfamiljer eller vilken annan minoritet som helts finns. Iom att jag kan råka utför en jobbig diskussion då det finns oliksinnade där.

Det hade nog blivit ett jäkla liv om en majoritet hade stängt ute en minoriteten på detta sätt. Men att en minoritet får isolera sig från majoriteten, det är OK?!?!?!

Att omge sig med individer som inte är liksinnade är det som bidrar till den personliga utvecklingen. Det bidrar även till att man kan inse hur trångsynt eller naiv man kanske är. Hur ska man veta att man har fel i någon fråga eller i något man gör om inte någon påvisar detta? Det finns ett uttryck jag brukar använda mig av som går "Jag kanske inte alltid har rätt, men jag har aldrig fel". För fram tills jaginsåg att jag hade fel så hade jag ju rätt.....

Tyvär måste jag säga att förskolan förmodligen är ett Regnbågs fiasko!


Givmildhetens tårar...

Musikhjälpen, om du nu missat vad musikhjälpen är så googla, är i full gång i Malmö, detta underbara projekt där kulturella skillnader, motsättnigar, erfarenheter och fördommar sätts i en glas bur i 6 dagar. Åter igen lyfts den verklighet som möter en stor del av jordens befolkning var dag fram. Flykten, hungern och döden som är barn, syskon, föräldrar och äldre lever jämte men vägrar ge vika för.

Är väldigt imponerad över det engagemang som visats, både från den vanlige svensson vid namn Muhammed till nysvensken vid namn Johan, till alla artister och instutitioner och företag. Allt detta för att göra om inte livet, i alla fall dagen lite enklare, lite lättare, mycket medmänskligare.

Detta jippo är så mycket mer än bara ett jippo där de rika visar att de hjälper till om tillfället eller jag kanske borde säga påtryckningen ges. De 3 programledarna avstår dessutom från mat under den inlåsta tiden. Detta är en stor uppoffring, som jag tycker är väldigt nobel. Som kommer att ge alla 3 en insyn i hur det kan vara att inte ha mat till sitt förfogande. Jag kan även känna glädje då jag vet att 1/3 deltagarna, 2/3 saknar jag informationen om, hjälpt till av egen maskin utan något jippo som trycker på. Vilket bidrar till en bakomliggande genuitet.

Men hur är det med oss andra som i dessa hårda tider finner extra medel att hjälpa till. Dröjer det till nästa gång det är ett nationellt eller internationellt projekt igång för att vi ska känna medlidande. Eller kommer vi att byta kanal när vi ser rädda barnens reklamkampanj nästa gång. Även om jag har en åsikt, inte positiv ska jag tillägga, om dessa reklamer så ska jag utesluta dem från detta inlägg.

Det jag vill ha sagt är att bara för att det inte finns ett jippo som trycker på vårt samvetes tårkanal så fortsätter lidandet för de människor som vi under Musikhjälpen hjälper.

Faller  givmildhetens tårar på grund av din oförmågan att hjälpa till på egen hand? Eller är det givmildhetens mottagare vars tårar faller tack vara din förmåga att självmant göra en insatts?

Lyckligt ovetande eller medvetet blind...

Lyckligt ovetande eller medvetet blind, det kan man ju fråga sig. Medveten blindhet kan ju inget annat än betyda att man ljuger för sig själv. Är då lyckligt omedvetande rätt väg att gå? Som allt annat kan även det här återkopplas till sitt samanhang. 

Så vilket samanhang vad det då som fick mig reflektera över frågeställningen ovan! Frukt och grönsaker som vi har tillgång till skiljer sig från varmare länder. Så är vi lyckligt ovetande eller medvetet blinda då vi slänger i oss en avokado med smak av vatten samtidigt som vi lovordar den?

Taget ur sitt sammanhang eller inte så är frågeställningen relevant...  beroende på sammanhanget yttrar sig svaret säkerligen olika varje gång man ställer sig frågan...



Änglar som klippt sina vingar

"Änglar som klippt sina vingar" är baserad på en sann verklig händelse....


Änglar som klippt sina vingar


Det hela började en vanlig dag i den lokala matbutiken. Där stod jag med den gröna matkorgen i handen och stirrade in i kylarna som sträcker sig från golv till tak. Helt plötsligt, utan förvarning hör jag en stark röst bakom mig säga

-"Hittar du inte vad du letar efter?"

Förvånat vänder jag mig om, och till min förvåning så ser jag en gestalt som inte gör den starka rösten jag precis hört rättvisa. Framför mig står en liten gammal man, och jag svarar:

-"Ursäkta?"

-"Hittar du inte vad du letar efter?"

Jag hör vad den lille gamle mannen säger men på något konstigt sätt så förstår jag inte hur den här rösten kan tillhöra den lille gamle man som står framför mig.

Tills slut så svarar jag:

-"Nej, vet inte riktigt vad som lockar min söta tand."

Den lille gamle mannen ler och svarar snabbt:

-"Fruktsallad på burk (konserverad) från Del Monte brukar alltid göra susen för mig, ta en sådan"

Den lille gamle mannen sänder sig till hyllan på sin vänstra sida och tar ner en burk fruktsallad från Del Monte och lägger in min gröna matkorg. Helt plötsligt känner jag hur ett sug för fruktsallad träder fram. Det var ju år och dagar sedan jag hade åt det. Nostalgiska minnen från barndomen yttrade sig i mina tankar. Hur jag brukade sitta hos min älskade morfar och äta vaniljglass med fruktsallad och chokladsås som efterrätt efter hans magnifika lammstek. Samtidigt som man fascinerades av Ronja Rövardotters sagolika äventyr framför tv-apparaten. Efter min nostalgiska minnesbild så kom jag på vad det var jag hade letat efter, vispgrädde som skulle gå hand i hand jordgubbarna och chokladsåsen jag tänkte överraska flickan där hemma med efter hennes långa arbetsdag.

Jag blinkade till och åter så ser jag den lille gamle mannen stående framför mig med sin gröna matkorg, sitt leende och med sin starka röst inleder han en konversation:

-"Ibland så är det inte alltid lätt att veta vad det är man suktar efter, men oftast så hittar man det man är ute efter till slut"

-"Visst gör man det, men ibland så kan det ta tid att hitta det man söker"

Svarar jag på ett så respektabelt sätt som jag kan, då jag blivit lärd att alltid respektera de som är äldre. Den lille gamle mannen ler igen och berättar:

-"Så sant som du säger, ibland kan det ta tid men man får aldrig ge upp. Jag har varit med om två krig, begravt min fru, förlorat synen och fått den åter, serverat Greta Garbo fiskgratäng på Operan Källaren i Stockholm men det är just nu som jag har hittat det jag sökt."

Förlorat synen och fått den åter tänkte jag innan jag tittade närmare på den lille gamle mannens ögon. Pupillen var elliptiskt formade som den elliptiska symmetrin hos en katt. Färgen även den påminde om det ljussken och djup som ett kattöga kan belysa.

Den lille gamle mannen verkar nu fylla upp hela matbutiken med sin närvaro. En kvinna går förbi tittar på mig med en diffus blick, utan att visa någon som helst tecken på att hon ser den lille gamle mannen med elliptiska pupiller. Till slut tar jag mig mod och ställer frågan:

Hade du förlorat synen?"

-"Ja, jag förlorade synen på båda ögonen men fick tillbaka den"

-"Hur gick det till?"

Frågade jag nyfiket, vilket den lille gamle mannen svarade på med följande korta korrekta fram:

-"Vissa saker skall man bara vara tacksam för."

Detta resonemang var något som jag definitivt delade med den lille gamle mannen, vissa saker ska man bara vara tacksam för och inte ifrågasätta. Konversationen fortsatte och den lille gamle mannen visade sig vara väldigt påläst om allt mellan himmel och gjord, citerade bibeln som författare citerar sina egna stycken. Hade starka argument och lyssnade så som en god lyssnare borde. Jag märkte att det inte bara var kvinnan som hade gått förbi som tittade åt mitt och den lille gamle mannens håll. Men även den andre personen som slängde sin blick åt vårt håll verkade undgå närvaron av den lille gamle mannen som fyllde hela matbutiken.

Blev förundrad och ställde mig frågan om det verkligen stod en liten gammal man framför mig som sa alla dessa saker jag i det ögonblicket behövde höra? Stod han inte där och allt bara var en synvilla? Stod han verkligen där och sa allt som jag behövde höra i det ögonblicket, men bara uppenbarade sig för mig? Frågorna var många, men konversationen desto mer intressant.

<<To be continued>>