finalnote

Att sakta ner och ta sig tiden att träffa nära och kära istället för att bara säga "... vi måste ses någon gång" är lättare sagt än gjort. Ju äldre man blir desto svårare blir det att hitta en tid som passar alla eller någon enstaka vän. Men då man finner den rätta tiden och platsen så är det en upplevelse som kan få den dystraste dagen att se ljus igen. 

Musikhjälpen, om du nu missat vad musikhjälpen är så googla, är i full gång i Malmö, detta underbara projekt där kulturella skillnader, motsättnigar, erfarenheter och fördommar sätts i en glas bur i 6 dagar. Åter igen lyfts den verklighet som möter en stor del av jordens befolkning var dag fram. Flykten, hungern och döden som är barn, syskon, föräldrar och äldre lever jämte men vägrar ge vika för.

Är väldigt imponerad över det engagemang som visats, både från den vanlige svensson vid namn Muhammed till nysvensken vid namn Johan, till alla artister och instutitioner och företag. Allt detta för att göra om inte livet, i alla fall dagen lite enklare, lite lättare, mycket medmänskligare.

Detta jippo är så mycket mer än bara ett jippo där de rika visar att de hjälper till om tillfället eller jag kanske borde säga påtryckningen ges. De 3 programledarna avstår dessutom från mat under den inlåsta tiden. Detta är en stor uppoffring, som jag tycker är väldigt nobel. Som kommer att ge alla 3 en insyn i hur det kan vara att inte ha mat till sitt förfogande. Jag kan även känna glädje då jag vet att 1/3 deltagarna, 2/3 saknar jag informationen om, hjälpt till av egen maskin utan något jippo som trycker på. Vilket bidrar till en bakomliggande genuitet.

Men hur är det med oss andra som i dessa hårda tider finner extra medel att hjälpa till. Dröjer det till nästa gång det är ett nationellt eller internationellt projekt igång för att vi ska känna medlidande. Eller kommer vi att byta kanal när vi ser rädda barnens reklamkampanj nästa gång. Även om jag har en åsikt, inte positiv ska jag tillägga, om dessa reklamer så ska jag utesluta dem från detta inlägg.

Det jag vill ha sagt är att bara för att det inte finns ett jippo som trycker på vårt samvetes tårkanal så fortsätter lidandet för de människor som vi under Musikhjälpen hjälper.

Faller  givmildhetens tårar på grund av din oförmågan att hjälpa till på egen hand? Eller är det givmildhetens mottagare vars tårar faller tack vara din förmåga att självmant göra en insatts?

Jag kan komma ihåg alla de otaliga gånger när jag var yngre och min mamma bad mig göra i ordning i mitt rum. Men jag hävdade fanatiskt att jag hade ordning i oredan. Vilket jag än i dag kan stå fast vid att jag hade då. Men när jag tittar på hur jag organiserar mig idag i min vardag och mitt arbete så ser jag en del likheter med mitt gamla rum.