finalnote

Men härrom dagen så kom jag till en abrupt insikt om att mitt barnasinne verkligen var borta. Då och då drabbas någon av de gröna bussarna där jag befinner mig ut för en så kallad "utflyktsdag". Bussen stormas av små vilda dagisbarn och två vuxna. Jag brukar vara väl förberedd, höjer volymen på musiken, stirra blint ner i min bok eller morgon tidning.  Denna morgonen så hade jag bara musiken att förlita mig på, så jag bestämde mig för att iakta min omgivning.

Jag började med de vuxna, de som fått ansvaret för andras barn. Tyvär fanns det absolut inget intressant med dessa två, de hade verkligen koll på läget. Min blick vandrade vidare, men plötsligt så stannade den. Vid ett av de större leenden jag sett på länge. Det var en av dagis barnen som bara satt i sätet och log, samtidigt som hon stirrade upp i taket på den gröna bussen. Först trodde jag att det var något fel på henne, jag vet att det var en snabb förutfattad mening. Men nu handlar det inte om mina förutfattade meningar. Till slut vände hon sig om och viskade något till sin kompis. Något som jag tyvär inte kunde höra varken för min musik, avståndet mellan oss eller faktumet att hon viskade. Men helt plötsligt fick hon samma leende på sina läppar. De fortsatte fnittra och skoja och såg ut att ha väldigt roligt där i den gröna bussen.

Jag kunde då inte undgå att tänka på en reklam som visas ganska ofta på tv nu. Vars slogan är att ett sjukt barn är fortfarande ett barn med fantasi. Då slog frågan mig om när jag förlorade min förmåga att fantisera mig bort som kompisen hade lyckats göra med hjälp av en enkel viskning?

Jag disskuterade frågan med en kollega under bilfärden från lunchen. Då hon är förälder så visste jag att hon var rätt person att fråga. Hennes svar var att när man börjar skolan och utveckla sig som person (om även en liten sådan). Då får man en ny verklighetsförankring och man kommer in i en ny fas i livet. Detta lät som en mycket bra förklaring, även om jag ville påstå att denna nya verklighetsförankring förmodligen sker på ett väldigt individuellt plan. Med tanke på att det finns vissa som i "vuxen" ålder fortfarande inte kommit lyckats nå dit. 

I vilket fall som helst så kommer jag aldrig att glömma dagen då jag på en grön buss kom til insikten att skolan berövat mig mitt barnasinne.