Goda gärningars besvikelser....
Inte för att låta självgod, men jag försöker sträcka ut min hjälpande hand då jag inser att någon är i behov den. Eller om någon rent av ber om min hjälp. För vissa villkorslöst och för andra ges hjälp på prov. Med icke vilkorslös hjälp menar jag inte att det finns en förhoppning att gottgöras på något vis. Mer att man kanske är lite extra observant om hur personen man tidigare bistått hjälp, när den får möjligheten att hjälpa någon annan eller en själv. För det går inte att sticka under stolen med det tyvär finns dem som utnyttjat människors välvilja för sin egen vinnings skull.
Jag har fått höra tomma löften, som ibland infriats men oftast inte, om hur någon som fått min hjälp ska ge tillbaka. Men hjälper man verkligen en familjemedlem, vän, bekant eller främling bara för att man i slutändan skall få något i gengäld? Finns man inte där för att man vill se den man hjälper komma ur en situation eller åtmindstone underlätta den? Men vad händer när man känner att den man hjälper utnyttjar en?
Att vara där för någon som behöver ens hjälp kan ibland innebära en känsla av besvikelse än en känsla av tillfredsställelse som en gärning borde ha. När man kommer till insikten att någon man hjälpt utnyttjat ens välvilja, då kan man inte bli arg och frustrerad. Använd insikten för att inte finna dig i en liknande situation, samtidigt som man inte får bli avskräckt ifrån att återigen hjälpa en medmänniska, känd eller okänd, om så skulle behövas.
Vet inte hur jag ska avsluta denna reflektion, men vi gör så här. Jag frågade någon som fanns där för mig när bokstavligen ingen annan fanns tillgänglig. Svaret jag fick är nog en bra sammanfattning på min reflektion:
"När du i en situation finner att du har möjligheten att hjälpa någon så som jag hjälpt dig. Glöm då inte att det en gång var du som var i behov av en hjälpande gärning och gör så som jag gjort för dig".
Kommentarer
Trackback